[Dröm nummer 484. Natten till den 3 juni 2022.]

Jag äter buffélunch med Simona. Huvudrätten är potatisbullar. Någon dyker upp med en bricka fylld med egna potatisbullar, som jag tycker ser goda ut. Men Simona har redan tagit av de andra.
              ”Se!” säger jag. ”Dom tar jag! Dom är hemmagjorda”!
              ”Men dom ser inte goda ut”, säger Simona.
              Hon har helt rätt. De saknar stekyta. Istället tar jag dubbel portion av restaurangens, som är gyllengula och knapriga.
              Vi tar våra brickor och går tvärsöver gatan till en annan restaurang. Min tallrik har spruckit, men den håller ihop.
              Restaurangen är tom, så när som på ägaren – en kvinna med sydamerikanskt utseende – och ett par anställda.
              ”Får vi sitta här?” säger vi.
              ”Ja, det är ju fredag, så det får ni”, säger ägaren uppgivet och anvisar oss ett bord.
              Jag har kommit överens med min bror om vissa resedokument som ska hanteras på distans.
              En telefon ringer. En kvinna i personalen håller fram den till mig och säger:
              ”Är du …? Det är din bror.”
              ”Ja”, säger jag”
              ”Ok. Mitt kodnamn är Brad”, säger kvinnan. Hon lyssnar i telefonen. Säger till oss att vara tysta. Vänder sig sedan åter till mig och säger: ”Har du ett skriftligt avtal på att din bror får hantera detta?”
              ”Ja, det ska jag ha.”
              Avtalet. Var la jag det? Jag letar i fickorna. Hittar det inte.
              En kvinna har två små döttrar som ska börja på Backeboskolan till hösten.
              ”Min dotter gick precis ut!” säger jag. ”Hon är på väg hit. Det kanske skulle vara spännande för dina barn att prata med henne?”
              ”Skojar du?! Det skulle så klart vara fantastiskt!”
              Hennes barn ser mycket förväntansfulla ut.