[Dröm nummer 488. Natten till den 6 juni 2022.]

Jag är med Joakim Pirinen och några andra vänner på ett köpcentrum i Tyskland. Vi letar efter ett ställe att äta på. Det är gott om restauranger och några är helt folktomma. När vi frågar berättar man för oss att det handlar om olika kvalitetsnivåer. De tomma restaurangerna kommer att fyllas senare.
              Vi väljer en elegant pizzeria.
              Jag bläddrar i Joakims nya album. Varje sida har en egen stil och intill varje bild finns en förklaring till varför han valt att teckna i just den stilen, historien bakom, vilka utmaningar han ställdes inför och så vidare. Det ligger ett oerhört arbete bakom, det förstår man, men det är kanske inte så lättillgängligt.
              Till vänster om mig sitter en liten pojke. Han är fräknig och mycket förväntansfull och han har en söt mamma.
              Nu är pojken ersatt av en man.
              Servitrisen ställer sig intill mannen och gör något vid hans skrev. Han börjar stöna. Men inte av sexuell upphetsning, utan av smärta. Hon lägger förband på hans pekfinger, vars hud är alldeles bortfläkt. Jag frågar honom om det.
              ”Det är ett –––sår som aldrig läker. Det önskar du inte din värste ovän.”
              ”Det låter jobbigt.”
              För att lätta upp stämningen vill Joakim berätta om en dröm jag haft.
              ”Hur var den nu”, säger jag, ”jag drömde att jag var en … vad heter det … förlöselseläkare … nej … en födelseläkare … en förlossningsläkare!”
              ”Ja, du var förlossningsläkare”, säger Joakim. ”Förlöste barn. Klippte navelsträng. Men ett tunt metallrör runt din egen navel ville inte föras in i dig!”
              Även mannen med –––såret skrattar gott åt detta.