[Dröm nummer 469. Tidig morgon den 17 maj 2022.]

Tomten på Muskö är större, finare och mer kuperad än den är i vaket tillstånd. Sommarhuset är dessutom utbyggt och försett med ett flertal entréer och märkliga utrymmen.
              Jag förbereder en stor fest och det har redan samlats många gäster.
              På en bro över en djup ravin, genom vilken det rinner en liten å, spelar jag bordtennis med Monica Sommarström. På marken ligger ett tunt snötäcke och det är svårt att se bollen.
              ”Nu måste vi sluta”, säger Monica.
              ”Bara en till.” Jag missar bollen och gör ett nytt försök, men den här gången slår jag bort den.
              ”Nu slutar vi!”
              ”Okej.”
              ”Imorgon kommer det störtregna. Då kommer allt flyta bort.”
              En okänd har problem med utomhusgrillen, som ska hängas upp i två kedjor, fastgjorda i två stolpar på ömse sidor om grillen. Den ena kedjan släpper hela tiden och grillen faller i backen. Jag visar. Då blir det rätt.
              ”Ska jag flytta den större grillen hit?” säger den okände.
              ”Nej, vi flyttar båda grillarna och ställer dem mitt emellan. Då får vi en grillplats.”
              Inne i huset finns ett överdåd av mat och dryck, som jag ska bära ut. Men jag har inte riktigt lärt mig husets planlösning än. Det finns en tvådelad dörr, men man kan bara öppna den övre halvan, så där kommer jag inte ut.
              ”Ska du följa med på tävlingen på den brittiska ön?” säger Ylva Hultén.
              ”Nej. Men jag trodde den låg utanför Irland?”
              Ylva visar på en karta. Ön ligger utanför Skottland. Det ser fantastiskt ut och jag ångrar mig redan.
              ”Vilka åker?”
              Ylva räknar upp ett antal personer, ingen av dem närmare inblandad i projektet, som var min idé. Jag ligger bakom alltsammans. På ön väntar middagar och utflykter och tryckeriet bjuder på allt. Det måste kosta en förmögenhet. Jag känner sorg och ilska. När jag för en gångs skull skapat något bra, så följer jag inte med utan låter andra ta åt sig äran.
              Olof Halldin och Katte Salomon dyker upp.                               
              ”Jag har inte riktigt lärt mig generalplanen än”, säger jag.
              ”På franska heter det –––”, säger Katte.
              ”Ja, just det!”
              Katte säger att hon är rädd för krypskyttar.
              ”Ja, då är väl det här inte riktigt rätt ställe”, säger jag och pekar på en brant, krönt av en mur med stora klippblock. ”Där skulle vara idealiskt för en krypskytt.” Istället visar sig några hästar med sina föl bakom muren. De bor på tomten och springer fritt. Godmodigt tittar de ner på oss. ”Se! Vi går upp till dom!”
              Hästarna är mycket vänliga och ett av deras föl flyttar flera gånger sin pläd till ett nytt ställe, som det antagligen upplever som bekvämare.