[Dröm nummer 473. I gryningen den 23 maj 2022.]

Jag och Simona är på en resa i Sydeuropa arrangerad av Nael Toukan*. Vi ska åka linbana och väntar på linbanekorgen. Kanske sitter vi redan i den. I högtalaren hör vi Åke Söderbloms röst:
              ”… och så rekommenderar vi att ni betalar med Nael Toukans egna kreditkort Amfonia. Använd inga andra kort! Då jävlar! Fattar ni!!!”
              Hans aggressiva tonläge skrämmer Simona.
              ”Det är ingen fara. Han bara skojar”, säger jag, samtidigt som jag letar efter mitt Amfonia-kort i kavajen. Men jag hittar det inte. Och jag minns inte koden. Är det samma kod som till mitt Eurocard?
              Åke Söderblom fortsätter, sjungande och nu betydligt gladare:

              Ra-ti-te-ri-te, ra-ti-te-ri-te-rej
              Det finns ingen raison för dej
              Ra-ti-te-ri-te, ra-ti-te-ri-te-rej
              Att ha något annat kort, nej!**

* En jovialisk irak-palestinier som var min arbetsgivare när jag gick på Beckmans och jobbade extra som sättare och originalare på hans företag Adman Reklam.

** Melodin finns inspelad. Precis när jag var på väg att vakna hade jag med mig en fullständig sång, med flera rim på franska. Kanske var den perfekt. Den följde med mig in i vakenheten och jag försökte förtvivlat minnas varje ord – samtidigt som jag försökte komma ihåg hur melodin gick. Men likt nattens daggdroppar förångades orden, ett efter ett, när vakenhetens klara ljus träffade dem. Det jag fick med mig är bara ett banalt fragment. Resten är borta för alltid.