[Dröm nummer 460. Natten till den 27 april 2022.]

Mikael Persbrandt berättar för mig om duvor eller fladdermöss. Hur de undviker att välja en partner som står ut. För att inte dra till sig onödig uppmärksamhet.
              Jag ser en grupp duvor flyga uppför en trappa i ett borgtorn. En människa följer efter dem, men de visar ingen rädsla.
              Jag springer i en cirkel runt Persbrandt. Han håller mig i tyglar, som en häst.
              ”Du ska veta det, Sommarström, att alla försöker ta ner mig. Ger mig skitroller. Statist! Va?! Kan du tänka dig!”
              ”Det vore ju idiotiskt”, säger jag medan jag flåsande springer runt, runt, runt honom. ”Alla ser ju att det är du.”
              ”Exakt! Dom ser inte: där kommer en statist, en bärare. Eller vad det nu kan vara för skitroll jag fått. Dom ser: där kommer Persbrandt!”
              ”Det är lite som med duvorna, som undviker att välja en partner som är alltför speciell.”
              ”Precis!”
              Nu sitter Persbrandt till häst. Jag springer fortfarande flåsande runt, runt, runt honom.
              Han och hästen gör ett elegant hopp, faller ihop och blir liggande. Hästen kunde brutit benet, men Persbrandt är mycket skicklig. Kraften i hoppet har gjort att även jag slagits till marken.
              Nu ligger de där. Hästen har sitt huvud i Persbrandts knä. Han smeker mulen och viskar:
              ”Vet du, Sommarström, jag älskar verkligen den här hästen.”