[Dröm nummer 459. Natten till den 26 april 2022.]

Jag vaknar, sätter mig upp på sängkanten, tar upp blocket och pennan – en mycket tunn och dålig kulspetspenna i vit plast – från golvet och börjar skriva ner det jag nyss drömde:
              Jag, 60, Jonas Huldt Lundqvist, 46, Kristin Sköldebäck, 52 och Joakim Pirinen, 60 befinner oss på ett nöjesfält i Tyskland. Tyskarna är dryga och vi super.
              Jag tycker att greppet att ange åldern på dem jag drömde om är fullkomligt genialt, men jag har problem med att skriva. Trots att mitt sovrum är mörkt, kan jag ändå se hur svårlästa siffrorna är, men jag tänker att det kan jag rätta till imorgon. Jag försöker fortsätta skriva, men händelserna i drömmen blandas ihop, far omkring och vill inte låta sig återges. Långsamt tonar allt bort.
              Jag vaknar – på riktigt denna gång – sätter mig upp på sängkanten, tar upp blocket och pennan – en ordinär, men fungerande kulspetspenna i grå plast – från golvet och börjar skriva ner det jag nyss drömde:
              Jag, 60, Jonas Huldt Lundqvist, 46, Kristin Sköldebäck, 52 och Joakim Pirinen, 60 befinner oss på ett nöjesfält i Tyskland. Tyskarna är dryga och vi super.
              Jag står i kö för att köpa spritflaskor och något ätbart i en butik. En man är före mig i kön. Hans bricka är enorm och jag blir osäker på om hela brickan verkligen kan vara hans. Han betalar, tar sina saker och går, men lämnar brickan. Det kan alltså inte ha varit hans. Jag betalar mina varor till en avmätt kassör.
              Joakim är besviken för att jag bara köpt två flaskor sprit. Det är en med jordgubb och en med någon annan smak. Jag undrar vad jag ska dricka?
              Jag pratar med två tyska kvinnor. De är kyliga men liderliga.
              ”Du kan få köra en av oss hem om du vill”, säger den ena av dem och det är alldeles uppenbart vad de är ute efter.
              Jag vänder mig till de andra och säger:
              ”Men vi är väl inte färdiga här än?”
              ”Nej, nej, vi blir kvar minst en timme till”, säger de.
              ”Sorry, ni hörde”, säger jag till kvinnorna, som ser arga ut. ”Ni ska veta en sak”, fortsätter jag, ”norrmän är för svenskar som vad litauer är för finnar.”
              Björn ”Trisse” Frölander dyker upp och berättar att han har blivit krigsplacerad vid Moldau.
              ”Det är för att vi är med i NATO”, säger jag.