[Dröm nummer 453. Natten till den 15 april 2022.]
Jag ska på semester med mina vänner. Men utan Simona, som har valt att stanna hemma. Jag uträttar några ärenden, bland annat på ett Eurocardkontor. Sedan ansluter jag till mina medresenärer. Det är Björn Colliander, Jan Dahlström, Joakim Pirinen och några andra. Till min förvåning ser jag att även min exhustru är där. Det visar sig att det är Jan som bjudit in henne. Han visste inte att Simona inte ska med och tänkte att det skulle vara bra om hon och mitt ex får träffa varandra.
Jag blir ursinnig och väser:
”Är du inte riktigt klok? Fattar du vad som hade kunnat hända om Simona följt med?”
På Arlanda upptäcker jag att mitt Eurocard är försvunnet. Jag letar och letar, men är tvungen att åka tillbaka till stan för att försöka hitta det.
Jag sitter på en matarbuss på väg tillbaka till stan. Vägen är smal och isbelagd och i dåligt skick, vilket jag tycker är märkligt. Vi är nära att köra på några joggare. I fjärran anar jag tornen på Gröna Lund. Tänk att det är så nära ändå.
Flyget ska strax avgå. Jag gör ett sista försök att hitta mitt kort på Eurocardkontoret. Det är samma kvinna som tidigare bakom disken. Hon känner igen mig.
”Vikingshillsvägen? Sommarström?” säger hon leende och räcker mig en brun papperspåse med kortet.
Jag är mycket lättad.
”Du vet väl att du inte behöver nåt kort? Att det räcker med din adress?”
Hennes kollega blandar sig i.
”Det stämmer inte. Vad skulle då chipet vara bra för?”
De kommer fram till att kortet faktiskt behövs.
Nu är det bråttom! Björn möter upp. Vi passerar en demonstration med en samling luggslitna individer. Deras skäggige frontman sjunger med väldig stämma:
Alla jävla svin som bor i bostadsrätt!
Jag tänker, att om ni inte supit upp era pengar, så hade ni också kunnat ha en.
Vi kommer aldrig hinna med flyget. Men vad gör väl det.