[Dröm nummer 441. I gryningen den 1 april 2022.]

I vardagsrummet i mitt gamla barndomshem på Lidingö har det fiskbensmönstrade parkettgolvet närmast fönstret mot baksidan ersatts av ett djup vattenfyllt dike. Det är något slags inredningsgrej. Runt diket och någon centimeter under vattenytan löper en fris av grå skiffer. Ljusbrytningen i vattnet gör så att stenen ser ut att luta.
              Mannen som ansvarar för ombyggnationen sitter i soffan framför teven. Jag och Simona och Josefine sitter också i soffan. Den byggansvarige är inte nöjd med placeringen av soffan och soffbordet. Han reser sig upp och vrider dem, så att de står snett i förhållande till teven.
              ”Nu är det mycket bättre!” säger han.
              Men nu har jag hamnat så att en bokhylla skymmer mitt högra öga. Den byggansvarige bryr sig inte om mina invändningar utan är stöddig och bestämd.
              På teven visas ett program om rysk filmkonst. Det är färgfilmer från 30-talet. En hårt sminkad kvinna med cylinderhatt och en oproportionerligt liten uppnäsa sjunger ryska militaristiska schlagers. Hon är den stora stjärnan och ansågs när det begav sig vara mycket vacker. Jag tycker att hon ser bisarr ut. Det är snabba klipp och nu ser vi två vakter med en fånge som ligger vid deras fötter. Vakterna är helt röda. Inte bara deras kläder, utan också deras ansikten. Kameran zoomar snabbt in till den ena vaktens ansikte, som är närmast uttryckslöst. Vi hör hur han avfyrar sin k-pist mot fången. Skotten kommer i oerhört tät följd. B-r-r-r-r-r-r-r-r-r-r-t! Snabb utzoomning, så att vi återigen ser båda vakterna, som blixtsnabbt ändrar färg till vitt.
              Alla ska gå. Den byggansvarige, Simona och Josefine. Alla. Men Josefine har precis missat bussen och frågar om hon kan stanna och vänta på nästa.
              ”Ja, naturligtvis”, säger jag.