[Dröm nummer 432. I gryningen den 26 mars 2022.]

Jag sitter på ett tåg och samspråkar med en vän och dennes vän, som ser bekant ut. Han är militärklädd och betydligt yngre än jag.
              ”Jag känner igen dig”, säger min väns vän till mig. ”Vi har varit på militärövning tillsammans.”
              ”Det tror jag inte.”
              ”På Mörkö.”
              ”Där har jag aldrig varit på militärövning.”
              ”Är du säker på det?”
              Jag frågar honom om jag är på rätt tåg och han svarar ja. Därefter somnar jag.
              När jag vaknar inser jag att vi befinner oss i Saltsjöbaden. Det är långt hemifrån. Jag anklagar honom för att ha vilselett mig, men han urskuldar sig. När jag tittar ut genom fönstret ser jag Huddinges röda hyreshus. Hur ska jag nu komma hem?
              Längst bak i tågvagnen löper ett barn amok. Det kastar saker, förstör och häller ut vatten. Jag går dit och konfronterar barnet. Frågar var föräldrarna är. De ger sig till känna och jag visar dem de förstörda sakerna. Men de utstrålar bara slöhet och oförstånd. Jag tänker att det är alldeles oerhört, men går tillbaka till min plats.
              ”Såg du det där?” säger jag till Niklas Fornelius.
              ”Ta det lugnt. Du vet inte vad som ligger bakom.”
              ”Jag förstår inte?”
              ”Är det inte dags för den där drinken nu?”
              ”Jo!”
              Vi går genom en trädgård, där det växer uråldriga plommonträd.
              ”Är det duvägg?” säger någon och pekar på stora klasar av vindruvsstora, svårt angripna smutsgula frukter.
              ”Nej, det är plommon. De är angripna av –––. Se!” säger jag och pekar på en tjock murken gren som är avbruten och full av ovala hål efter larver.