[Dröm nummer 426. I gryningen den 19 mars 2022.]

Jag har tagit med mig en manick till en verkstad för att få den reparerad. Manicken är stor som en tändsticksask och täckt med ett tunt lager vax. Reparationsverkstaden är samtidigt ett jättelikt antikvariat med tusentals böcker. Precis när jag ska gå in ser jag Douglas Sandor. Han bär på en liten bur och är på väg till veterinären, som ligger i samma byggnad.
              ”Hej, Douglas! Hur är det med hunden? Jag ser dig här ofta.”
              ”Det är illa. Antingen dyr vård eller avlivning. Vi får se.”
              Han släpper ut det lilla djuret på gräsmattan, där det kryper omkring och sniffar. Jag noterar att det har ett gristryne. Andra hundar kommer och nosar på djuret.
              ”Är det verkligen en hund?” säger jag. ”En gris kanske?”
              ”Nej, nej, det är en hund. En –––hund. Själv då? Vad gör du här?”
              Jag visar manicken för honom.                      
              ”Jag vet inte hur många gånger jag reparerat den”, säger jag och härmar reparatören, som pratar stockholmska. ’Tja hurrudu, nytt vaxlager. Det blir trehundra spänn. Och sen tillkommer ––– och –––.’ Herregud, jag är snart uppe i vad en ny kostar!”
              Jag är på ett museum med Joakim Pirinen och Anna Ringberg. De har gått in före mig och jag ser dem på andra sidan en stor glasvägg. Jag letar efter kassan och hittar en kvinna bakom ett litet skrivbord.
              ”Ja, men där är den ju!” säger jag och går dit för att betala. Jag har varken kort eller kontanter och kvinnan ber mig att betala med mitt id-kort.
              ”Håll kortet över läsaren där. Man kan gå in där också”, säger hon och pekar på en trappa som leder ner i underjorden.
              Men jag vill inte ta trappan.
              Biljetten skrivs långsamt ut. Kvinnan reser sig från skrivbordet, går fram till en kvinnlig kollega och säger, samtidigt som hon pekar på mig:
              ”Om exakt tio sekunder ska du ge mannen där hans biljett.”