[Dröm nummer 417. Natten till den 11 mars 2022.]

En okänd har flyttat in i Monica Eskils och Mats Sommarströms hus vid sjön*. Det muddras och klipps vass. Jag inspekterar arbetet, även på andra sidan sjön. Det blir fint, men jag är orolig för att det kanske kan bli överexploaterat.
              I skogen finns trädhus. Det går trappor upp genom de ihåliga och utvändigt rödmålade stammarna till själva husen högst upp. Något träd har en stam inuti en stam. Jag förstår inte hur man kan ta sig upp genom så smala stammar när man bär på matkassar. Träden är angripna av larver och har börjat murkna. Husen förfaller och är inte längre värda något.
              Annat är de med husen som byggts uppe på höjden. Utsikten är fantastisk och de har stigit i värde. Ägarna till dessa hus är vinnarna.
              Nille Fornelius är på lekhumör. Han räcker mig en liten vit kula, som jag stoppar i munnen. Jag sjunger med kulan svävande i munhålan:

              Sorg, sorg, sorg
              Åh, så sorgligt**

Jag spottar ut kulan, som landar i ett glas. Alla omkring mig jublar. Jag får en ny kula, en orange denna gång, och sjunger på nytt:

              Nere på stan
              Nere på stan***

Jag spottar ut även denna kula, som nu landar i en skål fylld med orange vätska, på vars yta någon skrivit ”Nere på stan” i vit skrivstil.
              ”Det borde stå ’Downtown’”, säger Nille.
              ”Nej, för fan”, säger jag, ”det är ju en låt!”

* I vaket tillstånd ligger huset på en höjd utanför Rättvik med några hundra meter till närmaste sjö.
** Melodin är tyvärr försvunnen för evigt.
*** Melodin är tyvärr försvunnen för evigt.