[Dröm nummer 420. Natten till den 15 mars 2022.]

Det är fest på en MC-klubb. Mannen jag snart ska döda sitter vid bardisken, omgiven av unga kvinnor. Jag är stor och muskulös och ser att kvinnorna attraheras av mig, men det är inget jag kan bry mig om nu.
              Jag tar upp min revolver och skjuter mannen i ryggen med flera skott. Försvinner snabbt i det plötsliga kaoset. Springer ner för trappen. Ut genom dörren. Sätter mig på min HD och åker därifrån. Ner för en brant kullerstensbelagd gata, mellan fotgängare och tätt parkerade bilar.
              Jag gjorde det.
              Kvällen därpå är jag tillbaka på klubben. Tänker att ingen skulle tro att mördaren skulle vara så dum att han visar sig igen. Det är mitt alibi.
              Försöker smälta in. Stämningen är tryckt.
              För mitt inre ser jag hur mordet såg ut för en utomstående betraktare. Hur oerhört nära det var att jag inte kom undan. En man var precis på väg att greppa tag i mig, men kom inte åt i trängseln.
              I garaget arbetar man med den dödes hoj. Jag har bluffat och påstått att jag kan något om motorcyklar. Men det är fel. Jag kan nästan ingenting.
              En vajer ska dras ut ur styret. Jag låtsas kunna. Det handlar om att veta vilken sorts vajer det är. Jag drar ut den och konstaterar att den är koniskt flätat och att den smalnar av mot änden.
              ”Vilken sort är det?” säger någon.
              ”Är det en Benji?” säger någon annan.
              ”Haha! Han tror att det är en Benji. Vilken idiot!”
              Det var precis det jag hade tänkt gissa på. Det var nära ögat. Jag försöker tolka de suddiga bokstäverna och siffrorna som den koniska delen av vajern är märkt med.
             ”Det är en –––”, säger jag.
              Det visar sig vara rätt. Jag är räddad.