[Dröm nummer 416. Natten till den 10 mars 2022.]

Jag, Jonas Lundqvist och Nille Fornelius åker motorcykel. Vi har inga hjälmar och lägger ner hojarna i kurvorna så att de nästan ligger parallellt med asfalten. Det går oerhört fort. Vi är på väg till Lidingö. Till en trendig krog.
              Vi anländer i bil.
              Vi får ett bord och blir serverade vin ur märkliga flaskor. Maten är fjantig och oätlig. Nille dricker en roströd vätska ur ett litet provrör med handskriven etikett. Nille och Jonas skrattar åt mig för att jag inte fattar storheten.
              De reser sig för att gå. Det är tydligen jag som ska betala, så jag vinkar till mig en servitris.
              ”Får jag betala”, säger jag.
              ”Nej!” säger hon utan att försöka dölja sin fientlighet. ”Betalar gör du i kiosken på våning –––!”
              Mina vänner, som är på väg därifrån, suckar för att jag inte förstår hur det fungerar.
              ”Får jag pengar av er sen då?” ropar jag till dem.
              ”Det ordnar sig”, ropar de tillbaka.
              Jag är klädd i en 1700-talsdräkt och går genom en korridor. Jag möter Janne Schaffer, som står och pratar med någon.
              ”Hej, Per!” säger han och tycks vara glad att se mig.
              ”Hej”, säger jag.
              Jag hittar till kiosken. Går in och säger att jag vill betala. Innehavaren tittar bekymrat på mig och säger: ”Vilket bord?”
              ”Fem, tror jag.”
              Han visar mig en digital skärm, en översikt där borden är representerade med siffror. Vid varje bord finns andra siffror, som representerar gästerna.
              ”Vem var du?” suckar han.
              ”Åh”, säger jag och tittar på siffrorna runt bordet och försöker minnas. ”Fem, tror jag.”
              Sedan ändrar sig siffrorna. Byter plats. Blir suddiga. Det blir omöjligt att veta vilken siffra jag var.
              Andra gäster i kiosken verkar ha samma problem. Men skenet ska hållas upp. För att det är fancy.