[Dröm nummer 414. I gryningen den 7 mars 2022.]

I en skog på Irland ligger en motorbana för bilar. Tävlingen ska precis börja då en funktionär kommer och talar om för mig att jag inte får vara där.
              ”You take the exit there”, säger han med tydlig irländsk accent och pekar bort mot havet.
              Jag går dit. Men det är något lurigt med alltsammans. En gräsbevuxen brant som stupar ner mot havet. En gammal slottsruin inuti berget. Jag försöker ta mig ner, men förstår snabbt att det vore livsfarligt. Jag hittar en dörr. Tar mig vidare in genom en lucka och ner ett halvplan. Kommer inte längre. Jag inser att jag står inför något slags prövning, en gåta som måste lösas. Jag är oerhört smart och lyckas snabbt lista ut hur jag ska ta mig vidare.
              Jag går till depån, som också är en pub, där funktionären väntar. Han har nu ett stort krulligt svart hår. Jag är rätt stolt över att vara tillbaka och han döljer inte att han är imponerad. Vi börjar prata.
              ”So you like Bob Dylan?” säger han.
              “No, not that much.”
              “But he won the prize! The Nobel Prize!” säger han och slår ut med armarna.
              “Well, do you like him?”
              “No, not really.”
              För att komma därifrån behöver vi synkronisera oss. Det innebär att vi knyter ihop våra skor. Hans högra skosnöre träs in i min vänstra sko och mitt vänstra skosnöre träs in i hans högra sko. På något sätt kopplas också hans vänstra skosnöre ihop med min högra sko och vice versa.
              ”Vi måste synkronisera våra klockor också”, säger jag.
              Men det vill han inte. Han visar klockan på sin telefon. Den har decimaler, som inte går jämt upp med min klocka, så det är matematiskt omöjligt. Vi får försöka ändå.
              Vi utför något slags dans, tar hoppsasteg, ett steg åt sidan, nästa bakåt. Sammantaget ändå en mjuk framåtrörelse. Allt är mycket elegant utfört. Och helt synkroniserat.