[Dröm nummer 407. Natten till den 24 februari 2022.]

Jag tar på mig Stefania Malmstens tröja. Den är tjock och bylsig och lila och har en text på bröstet. Jag betraktar mig själv i spegeln. Ja, varför inte? Men det är svårt att röra sig i den.
              Rummets väggar är gröngrå. Nille Fornelius har bestämt att det är färgen för nybörjare och att det måste vara enkelt att tvätta av den.
              En städerska våttorkar golvet.
              ”Med en sån där ska väggarna torkas”, säger Nille och pekar på städerskans mopp. ”Visa mig hur den fungerar!”
              Städerskan visar.
              Nille tar moppen och drar med den längs väggen. Färgen blir klarare.
              I trappan möter jag mina gamla Beckmanskompisar Karl-Johan Ekbom, Stefania Malmsten och Cecilia Strömgren. De har ett projekt ihop. De hänger fortfarande med varandra fast att det är så länge sedan vi gick ut skolan. Jag är aldrig med i sådana projekt. Det är en sorg. Varför duger inte jag?
              Tusentals människor har samlats i kyrkan. Jag sätter mig bredvid Per-Erik Nordström* och ställer min svarta väska med min vita konstkostym på golvet. Behöver jag specialskor till den? Per-Erik har svarta loafers, precis som jag. Då borde jag kunna behålla dem på, även med konstkostymen.
              Någon berättar om pyramiderna i Giza, som nu ligger i Israel och är mycket mindre än när de låg i Egypten. De har omvandlats till ett nöjescentrum dit världsartister flygs in. Jag får det mycket målande beskrivet, med ljusshow och allt, och jag kan tydligt se det framför mig.

* Kollega i Akademiska kören.