[Dröm nummer 390. Natten till den 5 februari 2022.]

Jag och Simona letar hus vid Långängen på Lidingö. Grannarna – ett par i 60-årsåldern – dyker upp i sin Mercedes. Jag och mannen gör sällskap och går en bit bakom de andra. Vi kommer bra överens och pratar om våra intressen. Det visar sig att vi båda uppskattar att arbeta i trädgården.
              ”Ja”, säger jag, ”jag är ju i reklambranschen och det är skönt att pyssla med växterna när man haft med korkade kunder att göra.”
              Mannen skrattar och sår några fröer i dikeskanten.
              ”Är det marijuana?” säger jag halvt på skämt.
              ”Hahaha! Nej, det är en annan sort.”
              ”Men härute skulle ju ingen märka om du odlade.”
              Mannen lägger ut en annan sorts frön på marken. Efter en stund börjar de röra sig, som myror. Sedan berättar han att han uppfunnit den perfekta gräsmattan. På en fiberduk fäster man gräsfrön mycket tätt. Alla frön kommer inte att gro, men statistiskt sett kommer de frön som faktiskt gror att fördela sig jämnt över fiberduken och skapa en fantastiskt fin gräsmatta. Jag tycker att det låter intressant.
              Vi kommer ifatt de andra, som väntar vid en gärdesgård utanför grannens hus. Vi går in och mannens fru visar hur man gör en speciell tvål. Hon tar ett stycke metall och lägger det i ett fat med borsyra. Det bubblar och fräser och ett blågrönt skum omger metallstycket. Efter en stund har metallen förvandlats till en skummande tvål, som hon lyfter ut i gräset.
              Ängen är översållad med blommor och vissna maskrosor, vars frön lyfter i den ljumma vinden. Här skulle vi kunna bo!