[Dröm nummer 389. Natten till den 4 februari 2022.]

Jag, Björn Colliander och Jens Carlander befinner oss på ett stort kryssningsfartyg. Vi går upp för en trång trappa, där fartygsplåten är målad med senapsgul färg. Det finns inga fönster. Jag får lite klaustrofobi och undrar hur jag ska hitta ut om båten sjunker.
              Vi festar hårt och har vår råa men hjärtliga jargong. Vi vet inte att allt vi säger sänds ut i båtens högtalare.
              Dagen därpå är alla våra medpassagerare väldigt glada och berättar för oss att det vi levererade var stor underhållning.
              ”Vad var det du sa till Björn?” säger en av dem till mig. ”Man kan inte –––. Hahaha! Obetalbart!”
              Jag minns att jag hade sagt något om Johan De Bourg också.
              Jag går i land och tar en promenad.
              Johan och hans fru står på trottoaren. De är väldigt små och ser ut att ha väntat på mig.
              ”Hej, Johan!” säger jag. ”Så möts vi äntligen i verkligheten*.”
              ”Men vi har väl setts förut?” säger Johan.
              ”Ja, kanske på Beckmans. Men sågs vi ens där?”

* Johan och jag har ofta givande samtal på Facebook och det känns ibland som om vi faktiskt känner varandra. Men i den verkliga världen har vi knappt träffats. Johan gick ut Beckmans samtidigt som jag började. Minns inte ens om vi sågs. Vi är båda från Lidingö och har gått i Hersby skola, men där sågs vi inte heller.