[Dröm nummer 382. I gryningen den 31 januari 2022.]

Jag och två okända vänner sitter på tunnelbanan på väg till en nattklubb. En man som ser ut att vara från Mellanöstern ler mot oss och utbrister:
              ”Al Jaffee!”
              Vi hoppar av. En av oss ska vidare med en annan tunnelbana. Vi tar adjö och jag och den andre vännen sätter oss på en buss.
              Bussen far iväg på mörka gator och över broar. Genom fönstret ser vi Stockholm och husen som liksom står på varandra. Staden är tjock. Knubbig. Förtätad. Som en styv penis. Men oomskuren.
              Vi åker ut ur stan. Långt, långt. Vid en grusbelagd vändplan tar vägen slut. Bussen gör en U-sväng och träffar nästan en brevlåda.
              En liten flicka sitter och snorar i busschaufförens knä.
              ”Kan mamman komma med snorpapper!” ropar busschauffören.
              Mamman kommer och torkar.
              Dagen gryr och i fjärran ser vi en havsbukt och mjuka sanddyner*. Tornet till vänster måste vara Kaknästornet.
              ”Är du säker på att nattklubben ligger här?” säger min vän.
              ”Helt säker”, säger jag tvekande.

* Jag tror att det är samma havsbukt och sandstrand jag såg i en annan dröm. Fast sedd från motsatt håll.