[Dröm nummer 388. Tidig morgon den 4 februari 2022.]

Jag befinner mig i Mikael Söderstens hus och förbereder mig inför något slags uppträdande. Övar piano och sång. Skriver. På något sätt får jag reda på att Mikael, Olof Halldin och alla andra tycker att jag är en bluff. Att jag inte kan någonting.
              Beskedet krossar mig totalt.
              Mikael, Olof och några andra dyker upp. Jag ställer dem mot väggen. Skriker. Gråter.
              ”Ni har förintat mig!”
              De försöker urskulda sig, men är ändå tydliga.
              ”Du måste förstå”, säger Mikael. ”Du kan inget. Du är inte bra på nånting. Och det du säger betyder ingenting.”
              Sedan vill de ändå att jag ska följa med dem på maskerad!
              Maskeraden äger rum på en biograf och värd för festen är Jonas Thorell. Jag har något slags utstyrsel på mig. Det är ganska glest med folk.
              En film som jag sett i min ensamhet ska visas. Den innehåller en scen med en känd skådespelerska, som bryter samman framför kameran på ett alldeles magnifikt sätt. Hon gör något med ansiktet, något hon måste göra, och som alla förväntar sig att hon ska göra. Scenen är verkligen otrolig och man får en känsla av att hon aldrig kommer att resa sig igen, inte ens efter att scenen är färdiginspelad.
              Alla tittar konstigt på mig. Ser ut att undra vem jag är. Viskar beklagande till varandra.
              ”Se, det kommer ju lite folk ändå”, säger någon till Jonas.
              ”Nej, inte särskilt”, säger Jonas bekymrat.
              Utanför de mattslipade fönstren ser man siluetterna av hundratals hotfulla gäster.