[Dröm nummer 378. I gryningen den 28 januari 2022.]

Jag har bestämt med Ulf Englund och Barbara Hendricks att sola, bada och äta lunch vid Solhöjden* i centrala Stockholm. När jag svänger upp med bilen ångrar jag mig och åker till en parkering ett stycke bort.
              Omedelbart efter att jag klivit ur bilen omvandlas parkeringen till ett utomhus beläget omklädningsrum. Jag hittar en ledig plats, tar av mig mina kläder – som alla är svarta – och lägger dem i en hög på den leriga marken. Ett av plaggen är en polo. Jag behåller mina solglasögon på.
              Två mammor med två gemensamma barn väljer platsen intill mig. Barnen är ohängda och mammorna skäller på dem. Det är mycket störande.
              Jag lyfter upp mina kläder från marken. Ser att de är fulla med grus och väldigt korta och tjocka daggmaskar, som jag borstar bort.
              Jag gör mig redo.
              Ulf och Barbara** dyker upp.
              Barbara hoppar till när jag säger något.
              ”Did I scare you? It’s just me”, säger jag.
              ”Oh, it was the glasses. Didn’t recognize you.”
              De säger att vi ska äta lunch på Solhöjden och går i förväg.
              Jag tänker att de hade kunnat vänta lite till. Jag är ju nästan klar. Ska bara ta på mig skorna. Men nu ser jag att det är mina utslitna och skitiga gympaskor som jag fått med mig. Det betyder att jag kommer att få skämmas!

* Det finns flera platser med namnet Solhöjden utanför Stockholm, men mig veterligen ingen i centrala Stockholm.

** Ingen av dem ser ut som i vaket tillstånd. Båda är väldigt korta och bådas huvuden är mycket små. Ulf är helt flintskallig och liknar mer Jonas Carlquist. Men det är Ulf. Barbara är ljus i hyn – men inte vit – och har en spetsig liten näsa. Men det är Barbara.