[Dröm nummer 377. I gryningen den 28 januari 2022.]
Helena Sahlin ringer och undrar om jag och Joakim Pirinen vill komma och hälsa på i Lugnet* i den svenska fjällvärlden. Jag har hört att det pratats om saken. Att något behöver göras för att hjälpa mig. En räddningsaktion.
På bion ligger jag och mina okända vänner ner i fåtöljerna. Från taket hänger en klase rödklädda dockor. Trots att det är mörkt kan jag tydligt se hur de andas. Någon förklarar att det är speciella dockor och att det är därför de andas.
Killen i stolen till vänster om mig trycker sig mot mig och kramar min hand. Han kan inte sluta prata om filmen.
”Lägg av! Annars får du en propp!” skriker jag.
En av mina okända vänner sugs in i filmen. Tintin, kapten Haddock och general Alcazar står intill en grop.
Nu är jag också inne i filmen och vi är alla animerade. Äventyret kan börja!
Vi letar efter något.
Hunden Muffin är ett marsvin och bor i en inhägnad längs stigen. Nu har hon rymt och blir närapå överkörd av en cyklist. Jag lyfter in henne i inhägnaden igen.
”Vi ska vara här”, säger jag och klappar henne på huvudet. Hon svarar med att bita mig i handen.
Killen som kramade min hand på bion är tillbaka och han fortsätter att babbla konstant.
Jag har drabbats av en svår sjukdom och benen bär mig knappt. Ändå måste jag ideligen vända tillbaka och plocka upp multnade träbitar och gammalt skräp som jag tappat. Det är viktigt. De tillhör något jag gjort. En mur. Jag tar upp en stor rund och viktig sten och kastar den närmare muren, men jag kastar för hårt och ett stort stycke murbruk slås bort. Det var klantigt av mig.
Jag lutar mig över ett räcke och ser dammar i olika etage. Vid en av dammarna står skurken. Trots mitt handikapp springer jag dit. När jag kommer fram har han redan förts bort av polis.
Vattnet i dammarna darrar fortfarande.
* Det finns faktiskt en skidanläggning med namnet Lugnet i Falun. Men drömmens Lugnet låg mycket längre norrut.