[Dröm nummer 374. Tidig morgon den 23 januari 2022.]

I en container letar jag efter frukt, löv och gammalt skräp som jag kan göra vin av. Jag kastar iväg allt jag hittar till min kärra som jag har ställt en bit bort. Nästan allt hamnar utanför, men det gör inget. Jag blir glad när jag hittar ett stort rödkålshuvud som är alldeles oanvänt, men det verkliga fyndet gör jag strax därpå i en vit plastsopsäck. Den visar sig vara fylld till brädden med äpplen! Där finns små röda och lite större gröna, andra är helt vita och hårda som sten.
              Två kvinnor närmar sig. De är elegant klädda i röda dräkter och små röda hattar. De ifrågasätter vad jag gör och påstår att jag befinner mig på privat mark.
              ”Oj, det visste jag inte”, ursäktar jag mig. ”Jag trodde det var kommunens.”
              Ägaren till marken, en fet kvinna, dyker upp. Jag ber om ursäkt, men hon sätter sig i en solstol och tar ingen notis om mig. Sedan försöker jag förklara för de två stroppiga kvinnorna vad jag ska med skräpet till. De förstår ingenting.           
              ”Du kanske vill plocka kottar?” säger den ena överlägset. ”Det gör man ju i Tyskland, som ju ändå är ett fullt fungerande samhälle.”
              ”Nej, inte kottar, frukt”, försöker jag.
              Nu börjar de trots allt bli lite vänligare inställda och en av dem säger:
              ”Ja, Ingmar Bergman hade nog tyckt att detta var intressant. Men vi kanske ska lägga bort titlarna. Vad heter du?”
              ”Jag heter Per. Vad heter du?”
              Hon blir mycket förnärmad av min fråga, vänder på klacken och går. Det är uppenbart att jag borde veta vem hon är. Hennes väninna hejdar henne och får henne att gå tillbaka. Den förnärmade spänner blicken i mig och säger mycket högdraget:
              ”Jag är Karin Bernárd.”*

* I den österrikiska orten Friedhof Wiener Neustadt bodde en Karin Bernard. Men hon är död nu och det var knappast henne jag drömde om.