[Dröm nummer 368. Natten till den 18 januari 2022.]

Jag är två versioner av Per Klemming*. Vi befinner oss i samma rum, där det också finns en Volvo av sedan-modell. I förarsätet sitter en äldre dam med hatt. Hon är fullkomligt skräckslagen.
              Den ene Klemming (som är jag) får den andre Klemming (som också är jag) att öppna motorhuven. Den ene Klemming knuffar ner den andre Klemming i motorrummet och dödar honom. Samtidigt dör den gamla damen av skräck. Den ene Klemming får på något vis undan damen, sätter sig bakom ratten och startar motorn. Han gasar för att vara helt säker på att den andre Klemming är död. Och han är död.
              Nu är jag den döde Klemming. Men trots att jag är död och motorhuven är stängd kan jag följa vad den andre Klemming gör. Vilket han på något vis känner. Han blir rädd, går ur bilen och öppnar motorhuven. Betraktar mig. Konstaterar att jag inte andas, att jag är död. Ändå ser han osäker ut. Rädd.
              Väl medveten om vilken effekt det kommer att ha på honom ger jag ifrån mig en suck. Jag kan göra det fast jag är död. Det gör honom närmast vansinnig av skräck.
              Jag skrattar svagt. Ett skratt djupt nerifrån magen.
              Det får den andre Klemming att bli helt vit i ansiktet.

* Kollega på HLR & Co.