[Dröm nummer365. Natten till den 16 januari 2022.]

Jag arbetar parallellt på en stor reklambyrå och – tillsammans med Niklas Fornelius, Jens Carlander, Jonas Lundqvist och Jörgen Lindström – även på en liten. Den stora byrån upptar nästan ett helt kvarter, medan den lilla är inhyst i en källare i samma kvarter. Vi delar lokalen med ett par andra företag. Jag trivs egentligen inte på den stora byrån, men är nästan aldrig på den lilla och har inte ens nycklar dit.
              Men idag är jag där. Jag har glömt hur mysigt det är, med en stor bardisk där alla kan samlas.
              Det är problem med kaffemaskinen. En packning som läcker. Jonas förklarar hur maskinen fungerar. Det går en slang till en kyl, där mjölken ligger i ett öppet tråg. Jag tänker att det är ohygieniskt.
              Det är lunchtid. Alla har planer och jag vet inte vad jag ska göra. Ett av de andra företagen har dukat upp med olika sorters mat och efterrätter och jag tänker att jag skulle kunna ta lite. Jag frågar en av dem som jobbar där.
              ”Nej!” säger han, ”man måste själv bidra med sin rätt och när man har tagit ska rätterna skifta plats och då blir det fel!”
              I andra änden av lokalen ser jag Åke Larsson sitta på en bänk.
              ”Tjena, Åke!” ropar jag, men han tittar bort.
              ”Det där är inte Åke”, säger någon.
              ”Åh, han var så lik”, säger jag, men nu ser jag att han inte alls är lik Åke Larsson.
              Jag går ut. Vad ska jag äta? Jag är djupt sorgsen och helt alienerad.