[Dröm nummer 364. Tidig morgon den 16 januari 2022.]

Det är bestämt att Ole Söderbloms son ska leda reklambyrån där jag jobbar. Han sveper in på kontoret med sitt långa bruna hår flaxande bakom en begynnande flint som blänker av upphetsning. Han börjar prata samtidigt som han knäpper upp sin fotsida ljusbruna rock, som fälls ut och förvandlas till smaragdgrön sammet. Sedan pekar han på två av mina yngre kollegor och säger högtidligt:
             ”Om dig kommer man säga att han var den store kreatören! Och om dig att han var den store entreprenören!”
              Mig nämner han inte.
              Han känner plötsligt igen Mikael Södersten, som sitter på en bänk, och rusar fram och kramar honom.
              ”Det är ju du!” säger han.
              ”Det är ju du!” säger Mikael.
              ”Känner ni varann?” säger jag och de svarar med en mun:
              ”Jajamensan! Vi gick i samma skola!”
              Nere i förrådet öppnar jag en stor vit plastsäck, tar en näve av innehållet och stoppar i munnen. Det krasar mellan tänderna. Jag läser på etiketten: ”EXTRA PRIMA PLASTBEHANDLAT GLASKROSS”. Jag försöker få ut det ur munnen, men det fastnar i gommen och under tungan. Jag släpar upp säcken till ett annat förråd på en annan våning. Dörren har kodlås. Jag knappar in koden men när jag ska trycka ”ok” så fungerar inte knappen. En okänd upplyser mig om just detta faktum.
              Hur ska jag göra? Säcken måste ovillkorligen in i förrådet.
              Jag ber kontorschefen Agneta om hjälp. Hon flinar, blottar tänder som är kladdiga av matrester och säger:
              ”Ja, jag kan hjälpa dig på torsdag. Imorgon alltså.”
              Men det är ju torsdag idag.