[Dröm nummer 355. Natten till den 10 januari 2022.]

Jag passerar en utomhusutställning med kända verk av konstnärsduon Lennon–McCartney. De utgår från motiv av gatukonstnärer, blåser upp dem och ändrar så att det blir till deras eget verk. Här finns en av deras mest omtalade målningar: Ett porträtt i helfigur av en pojke och en flicka. Det är utfört i Lennon–McCartneys typiskt expressionistiska stil med dova toner av grönt, rött och umbra. Barnens ansikten är förvridna, deras kroppar insjunkna och jag känner deras utsvultenhet som ett slag i magen. Det är faktiskt mycket bra.
              På kvällen är det konsert* Det är väldigt intimt och jag sitter på golvet. Framför mig spelar en kille kazoo. Efter en låt vänder han sig mot mig och säger:
              ”Jag skulle lika väl kunna spela cello.”

* Inte med Lennon–McCartney dock.