[Dröm nummer 359. I gryningen den 14 januari 2022.]

Jag åker in i min lilla stad på en mycket långsam moped. Bakom mig har jag en bil, vars strålkastare lyser upp den smala gatan framför mig. Föraren pressar på, men här går inte att köra om!
              Stressad kommer jag in på fel gata. Den smalnar av alltmer och tar till sist slut. Jag måste upp ett snäpp, till gatan jag brukar åka på.
              Jag släpar mopeden upp för branta trappor. Kommer upp på en platå, där det finns ett träd vars ena gren slutar i ett levande aphuvud.
              Jag tar mig vidare upp för ännu en trappa och kommer till en gränd högst upp i staden. Men även den är oframkomlig. Tar mig med stor möda ner igen, till trädet. Aphuvudet är kvar. Jag klättrar upp till det och dess ögon betraktar mig med skräck. Grenen som huvudet sitter på är angripen av larver och mycket skör, vilket gör att jag måste vara försiktig.
              ”Sch, sch, det är ingen fara”, säger jag och klappar försiktigt på aphuvudet. Men det dämpar inte skräcken i dess ögon och jag fylls av vanmakt över att inte kunna påverka situationen.
              Från min sommarstuga på Muskö går jag den övre stigen till Håkan Gustafssons hus. Han står i dalen och arbetar och jag går ner till honom.
              Han hanterar något slags maskin, stor som en hyvelbänk, som slipar hans skor i ett gnistregn. Maskinen far plötsligt iväg okontrollerat. Håkan försöker få stopp på den, utan att lyckas.
              ”Dra ut kontakten!” skriker jag.
              ”Det har jag gjort, men det tar en stund!” skriker han tillbaka utan verka särskilt alarmerad.
              Maskinen åker in i ett garage och stannar.
              Ett stort ballongliknande huvud fylls med gas. Det är en energigrej av något slag. Håkan ska alltid ha det senaste, tänker jag.