[Dröm nummer 351. Tidig morgon den 7 januari 2022.]

Joakim Pirinen och jag ska fira jul ihop och vi åker och handlar. Vi har en lång inköpslista, som vi delar upp mellan oss. På min lott hamnar att köpa bland annat julskinka och lacknafta. Julskinkan ska vi lägga på utegrillen.
             Jag går in i lanthandeln, som ska lägga ner. Får hjälp av en rätt snygg tjej, klädd i en tätt åtsmitande vinröd sammetsklänning. Hon pratar om vad hon ska göra i helgen med sin ena kille. Hon har alltså fler än en?! Hon står framför mig i rulltrappan och min vänstra hand, som jag har lagt på rulltrappsbandet, snuddar vid hennes bröst. Hon gör ingen ansats att dra sig undan och jag tänker att det kanske betyder något, men blir besviken. Jag läser upp min inköpslista för henne, men nästan ingenting finns förutom julskinkan.
              ”Ja just det”, säger jag aningen skamset, ”ni ska ju lägga ner.”
              ”Ja, det är tråkigt”, säger hon och visar mig julskinkorna.
              Jag tar upp en och skärskådar den. Den är förpackad i plast med blixtlås. En sträng av kött på väg att lösas upp har hamnat utanför. Jag lägger skinkan i en påse.
              ”Har ni lacknafta?”
              ”Nej, tyvärr.”
              Jag tackar för mig och börjar gå mot utgången. Så kommer jag på att jag ju har en skinka som ska betalas och går till kassan. Det är en före mig i kön. Men när det blir min tur har en snubbe glidit in framför mig.
              ”Men jag var före!” protesterar jag. Min röst alldeles för hög och gäll och jag har gråten i halsen. Jag blir arg på mig själv för min avsaknad av pondus.
              ”Åh, jag såg dig inte. Varsågod!” säger mannen och släpper fram mig. Han pratar med sin fru. Jag sneglar på henne. Hon är ruskigt ful och hennes ansikte är täckt av ärrvävnad.
              När jag ska betala ramlar hela plånbokens innehåll ut på bandet. Kvitton, visitkort, plastbitar, allt i en enda röra. Är de verkligen mina? Det visar sig snabbt att allt är mitt utom plastbitarna, som tillhör butiken.
              Jag tänker att jag säga något inför julen, men vad säger man?
              ”God början”, försöker jag. Alla tittar oförstående på mig.
              När jag går därifrån tänker jag på lacknaftan. Vad skulle Joakim med den till? Tända grillen? Vilken jävla idiot!