[Dröm nummer 352. Tidig morgon den 8 januari 2022.]

Jag, Olof Halldin, Jonas Lundqvist, Kristin Sköldebäck och Louise Erdman har samlats i ett vinterlandskap. Runtomkring oss finns vattenfyllda hål täckta av is och snö. Vår uppgift är att rensa hålen, så att vattnet blir rent och klart. Vattnet ska sedan användas till något heligt; ett slags ceremoni av något slag.
              De andra tycker att jag maskar, men det är inte sant. Jag har min egen metod. Med en spade lyfter jag ut snön och isen. De andra blir glada när de ser det.
              Vi samlas runt ett äppelträd med en enda frukt. Vi pratar om företagets ekonomi och de anklagar mig för att ha förskingrat pengar.
              ”Det fattar du väl, Per”, säger en av dem bekymrat, ”att det drabbar hela aktiebolaget, inte bara dig.”
              När jag fått dem att förstå att de har fel utbrister Kristin: ”Hörni, vi har något att fira!”
              Jag plockar det enda äpplet och kastar det i ett av vattenhålen.
              ”Nej!” skriker Louise och springer fram mot hålet, där äpplet flyter. ”Åh, jag trodde att det skulle sjunka.”
              ”Nejdå”, säger jag, ”och nu är det renat.” Jag tar en tugga av äpplet, håller upp det mot himlen och säger:
              ”Se! Rent och klart!”
              Vi ställer oss tätt ihop och Olof säger till mig:
              ”Jag har lånat din mössa.”
              ”Det gör inget”, säger jag och sätter på mig dunjackans värmande kapuschong.
              Och när vi vandrar hemåt, sjungande i stämmor, fylls jag av något slags frid.