[Dröm nummer 342. I gryningen den 31 december 2021.]

Jag besöker några vänner på Gotland, men känner mig helt alienerad. Jag har köpt fina kläder, som ingen tycker om. Alla berömmer varandras kläder, men inte mina.
         I en havsvik backar en blå ledbuss med väldig fart och river upp stora skummande svallvågor. Ett litet blått fordon kommer i dess väg, blir påkört och hamnar under vattnet. Det ser otäckt ut. Hur ska det gå?
         Jag smyger in i ett grannhus och stjäl något att äta. Vandrar ut i staden. Jag saknar helt vänner.
         Jag kommer in i en stor nersänkt kalkstenssal, där ungdomar sitter på golvet och sjunger. Det är en offentlig byggnad och jag är också välkommen. Jag går ner för de breda kalkstenstrapporna och sätter mig med ungdomarna. De sjunger körmusik, fast inte så bra. Jag blir ändå sugen på att vara med och en ung tjej låter mig titta i hennes noter. Jag försöker hitta min stämma och lyckas till slut. Långa toner i en sjunkande skala. Det är mycket vackert.
         En liten pojke kommer in från vänster och rör ihop alla notbladen, vilket gör att jag tappar bort mig alldeles.