[Dröm nummer 341. Natten till den 31 december 2021.]

En man vill satsa allt han äger för världsfreden och tänker åka jorden runt i ett slags diligensliknande farkost. Företaget där jag jobbar ska hjälpa honom.
         Vi försöker ta reda på hur han tänkt sig att det ska gå till. Har han en agenda? En plan? Nej, hans enda plan är att åka omkring i sin farkost.
         ”Men vad ska du göra på platserna?” säger jag.
         ”Åh, inget särskilt. Jag åker dit. Folk kommer göra en grej av det. Det kommer sprida sig.”
         ”Men hur? Du måste ha en plan. Det är en fråga om PR.”
         ”Åh, men det grejar sig. Det kommer liksom bli ringar på vattnet.”
         Det visar sig vara omöjligt att få ur honom något mer.
         Vi diskuterar hans klädsel. Kan det vara ett sätt att väcka uppmärksamhet? Vi sätter på honom en medeltida riddarrustning, men det blir ändå inte bra. Jag föreslår att han utanpå rustningen ska bära en röd mask och ritar på väggen hur jag tänkt.
         ”Nej, det kommer inte fungera”, säger en av mina kollegor.
         ”Det var bara ett förslag”, säger jag och känner mig nervärderad och ledsen. ”Vi måste ha ett öppet förhållningssätt.”
         En ung nyanställd tar till orda:
        ”Vi måste ha musik. Körmusik av Josquin Des Prez blir bra!” Han låter mycket självsäker och bestämd och vänder sig till mig: ”Sjunger du?”
         ”Ja, jag sjunger. Men kanske inte så mycket sån musik.”
         ”Var?”
         ”I Akademiska kören.”
         ”Aka-vad?”
        Han har aldrig hört talas om Akademiska kören, vilket får mig att känna mig ännu mer sorgsen och mindre värd.