[Dröm nummer 338. I gryningen den 28 december 2021.]
Jag tar mig ner för ett brant berg. Stenar lossnar under mina fötter och rasar ner. Jag tycker jag hör röster där nere och hoppas att de inte träffar någon. Det är brant, men jag har gjort det här förut. Ovanför mig ser jag två äldre män, också de på väg ner. De är mycket snabbare än jag och tar sig förbi mig längs en annan väg. Jag inser att det är den vägen jag borde ha valt. Så märkligt att jag inte förstått det förrän nu. Vi växlar några ord, sedan försvinner de.
Jag har bara några steg kvar och måste ta mig till en liten holme, där det finns en flaggstång. Jag hoppar över till holmen, lyfter ner flaggstången och tar den med mig. Tänker att jag ska komma tillbaka med den lite senare.
Från en bro ser jag en Volvo av äldre modell komma farande med väldig fart över vattnet. Strax bakom den kommer ytterligare en Volvo av samma modell. Det är ren buskörning, och jag tänker att det är helt oacceptabelt. De far förbi en liten öppen båt, där en ung kille håller på att dra upp ett nät. Båten välter nästan av svallet. Nu fastnar en av bilarna i nätet. Den drar och drar, så att nätet kommer upp till ytan. Och nu ser jag att en sjöfågel – en mås eller kanske en lom – sitter fast i nätet och kämpar för att komma loss. Det verkar som om personerna i bilarna och killen i båten känner varandra, för de samtalar vänskapligt och tar sig in till land tillsammans.
Jag går dit. Och jag är mycket upprörd över hur de plågar den stackars fågeln.
”Era svin! Vet ni inte att ni ska kontakta en veterinär när sånt här händer?”
”Öh … nä”, säger en av killarna. Alla tre tittar frågande på mig.
Jag ser fågeln kämpa vid ytan för att till sist sjunka.
”Mördare!” vrålar jag.
Killarna försvinner in på en stig som leder till holmen där jag tog flaggstången. Jag vågar inte följa efter. Är rädd att de ska gå till attack.
Under dessa omständigheter må det kanske vara mig förlåtet att jag inte ställer tillbaka flaggstången?