[Dröm nummer 332. Tidig morgon den 23 december 2021.]

Min dotter Josefine önskar sig ett speciellt plagg och ger mig instruktioner inför att jag ska köpa det.
         Jag letar i ett varuhus, men köper fel plagg. Josefine blir rasande och säger åt mig att göra om.
         Jag går upp mot Östermalmstorg och letar efter en bokhandel. Jag vet att det ska ligga en bokhandel där, men jag hittar den inte.
         Josefine väntar i en lastbil.
         Jag passerar Håkan Gustafssons hus på Muskö. Precis intill ligger ett rivet rött trähus i en hög, som för att brännas. Jag kan tydligt se att någon redan försökt få eld på brädorna, för de är bitvis svarta av sot. Intill entrén till Håkans hus gräver hans far en djup grop. Den är så djup att jag bara kan se hans ena hand, som kastar upp grus och sten. Ändå förstår jag att det måste vara han.
         Jag och mor går mot Walter Eriksson sjöbod. Vi är där för att leta efter något speciellt. Jag stannar en stund för att betrakta havet och uppfylls av längtan. Från sjöboden går vi upp för en trätrappa, som är helt täckt av fiskslem. Det är väldigt halt och vi måste hålla i oss för att inte halka.
         Walter och en vän till honom kommer med båt och angör bryggan. De ser oss inte, så jag tänker att jag ska skämta lite med dem och säger:
         ”Ja, här har ni två inkräktare!”
         Walter tittar upp. Han ser förvånad ut.
         Min mor säger något, vilket får Walters vän att grymta:
         ”Ja, det är inte konstigt att det går åt helvete, när man lär ungarna sånt i skolan!”