[Dröm nummer 334. I gryningen den 24 december 2021.]

Jag ska få spela sologitarr på en konsert med Deep Purple och Eric Clapton. Jag står längst bak på scenen och övar inför min insats. Försöker få till Hugo Alfvén-melodin i Lazy, men det är omöjligt. Fingrarna lyder inte. Fastnar mellan strängarna. Och plektrumet är hårt och kantigt och så litet att jag knappt får grepp om det. Det låter riktigt illa och Clapton tar över.
         Han vänder sig till publiken och säger:
         ”Ikväll kommer vi bara köra del ett och två av plattan.” Det hörs spridda burop.
         Det blir alltmer en Clapton-konsert och någonstans försvinner Deep Purple.
         Trots att jag är så dålig får jag fortsätta spela. Men det går inte bättre. Konserten blir allt tröttare. Vi spelar låtar ingen vill höra och folk börjar gå hem. Men Clapton och jag bara fortsätter.
         På ett ställe spelar jag ett G-dur där det ska vara ett E-moll och Clapton ser på mig med rynkade ögonbryn.
         ”Funkar det inte?” säger jag. ”Det blir väl som en sexa?”
         Clapton skakar bistert på huvudet.
         Jag får låna en av hans gitarrer, men det är något som skorrar. Nu ser jag att h-strängen är alldeles slapp och skarvad med en mycket liten låsbricka i höjd med mikrofonerna.
         ”Ska jag stämma?” säger jag och visar Clapton.
         Han nickar.
         Jag försöker, men stämskruven släpper, får inget fäste. Träet runtomkring är alldeles ruttet.