[Dröm nummer 327. Tidig morgon den 21 december 2021.]

Jag och Simona väntar vid en busshållplats. 421:an* kommer och hon kliver på. Själv ska jag ta en annan buss. När den kommer låter jag alla andra gå på först. Jag väntar kvar utanför. Dörrarna stängs och jag står kvar. Precis när bussen ska åka kommer ett litet spädbarn springande.
         ”Pappa! Pappa!” ropar barnet och bankar på dörren.
         Chauffören stannar, öppnar dörrarna och lyfter upp barnet. Jag förstår att det är hans.
         Jag kliver på och bussen åker. Där finns några män, klädda i äldre dräkter.
         ”Nu hinner vi aldrig till föreställningen”, säger en av dem irriterat.
         Alla männen är blåögda och blonda, utom en av dem som har långt rött hår, sammanhållet med en snodd i nacken. Han börjar prata, om äldre tider. Så vänder han sig mot mig.
         ”Såna som du var inte vanliga då”, säger han med ganska hög röst.
         Jag förstår inte att det är mig han pratar med. Han ser liksom rakt igenom mig med sina stålblå ögon.
         ”Pratar du med mig?”
         ”Ja, vem skulle jag annars prata med?” Hans ansikte är nära mitt nu och blicken är fast och genomborrande. ”Såna som du satte dom på stolar. Ensamma. Till allas beskådan!”
         ”Ja, men inte längre va?”
         När bussen stannar går alla utom en av männen av.
         ”Vart skulle dom?” säger jag.
         ”Dom ska uppträda för barn. En historisk pjäs. Själv försöker jag hålla mig från dom där idéerna. Tänker att jag är från planeten jorden.”
         ”Det är en bra tanke.”

* Det är ju faktiskt bussen som går hem till oss!