[Dröm nummer 316. Tidig morgon den 12 december 2021.]

Jag är på väg till Berlin. Skyltar upplyser om att det finns olika tågtider för olika sorters passagerare. På tåget tar jag upp min karta över Berlin och inser att jag glömt namnet på hotellet. Hur ska det nu gå?
         Sanna Heyman kommer gående längs en kaj. Plötsligt kliver hon rätt ut i luften. Jag tror att hon ska ramla i vattnet, men istället tycks hon sväva någon meter ovanför det. När jag tittar närmare så ser jag att hon i själva verket går på ett glasgolv. Illusionen är fullkomlig och jag ber att få fotografera, men precis när jag fått upp kameran ramlar hon i vattnet.
         ”Det är på den där glasscenen som dockbandet ––– ska uppträda ikväll”, säger en okänd.
         Jag hade inte tänkt gå, men dröjer mig kvar på ett intilliggande fik. En gammal bekant dyker upp. I ett försök att vara rolig trycker han en cigarett mot min näsa. Han gör det flera gånger och jag blir förbannad och hotar honom med stryk. Han blir förnärmad och går och sätter sig med några andra bekanta. Nu trycker han stolsryggen mot mig. Han är mycket fientlig.
         Jag försöker samla ihop mina saker. Bland annat en pip och en packning som suttit på en nu urdrucken flaska av mitt hemmagjorda vin. Där finns också en del skruvar och muttrar, uppblandade med något slemmigt obehag. Försöker få ner allt i en burk utan att få med det slemmiga obehaget, vilket är närmast omöjligt. Burken är en fyrkantig parfymflaska, vars front är försedd med en sinnrik V-formad låsanordning upp- och nertill. För att få locket på plats gäller det att trycka och dra samtidigt. Till slut lyckas jag.
         Jag väljer att stanna kvar och titta på dockbandet –––.