[Dröm nummer 310. Tidig morgon den 6 december 2021.]

Jag är med några vänner på Muskö. Vi äter och dricker och sölar ner. Golvet är alldeles kladdigt. Jag kliver i klickar av vit fogmassa som smetas ut.
         I en kasse ligger saker som ska eldas upp i den öppna spisen. Jag går igenom innehållet och upptäcker att det inte är något som helst fel på flera av sakerna. Till exempel finns där en oöppnad flaska Salubrin. Jag vet att det är Simona som lagt den där och skäller på henne.
         ”Varför har du slängt den? Den har ju inte ens ett bäst-före-datum. Håller hur länge som helst.”
         Hon har inget svar.
         Nu går vi alla i stentrappor i en borg och sjunger på Povel Ramels Jag diggar dig. Jag tycker att den borde moderniseras om den ska funka på dagens ungdomar. Föreslår några ändringar, att byta ut några ord här och där, men ingen nappar.
         Jag går bredvid en storvuxen kille.
         ”Vill du slåss?” säger han nästan vänskapligt och pekar mot en mörk grop.
         ”Nej tack, jag tror jag avstår”, säger jag. ”Men jag har en idé”, fortsätter jag och lägger armen om hans väldiga axlar. ”Du har hört om mina drömmar va?”
         ”Ja, naturligtvis. Du berättade om dom igår.”
         ”Jag tänkte att vi kunde äta middag du och jag, säg en kväll i veckan, och spåna om våra drömmar.”
         ”Låter som en bra idé. Vi skulle kunna kalla det Lohengrin.”
         ”Och vet du, i natt drömde jag att jag var ihop med en kvinna som hette just Lohengrin!”