[Dröm nummer 302. Tidig morgon den 1 december 2021.]

Vi har släktsamling i sommarhuset på Muskö och jag står vid fönstret och ser ut över Mysingen. Då kommer Jesper Eronn på hoj. Det var en överraskning! Han kliver in och vi hälsar och kramas.
         Jag lagar något slags mat, men den är oätlig.
         Min moster Gun Sahlin vill ge mig betalt och sträcker sig efter några pappershögar ovanpå ett hörnskåp. Det är Sveriges nya sedlar och de är märkligt designade. Siffror i snirkliga mönster mot en botten i nästan samma färg. Det går inte att se vilken valör det är. Hon ger mig en sedel.
         ”Nej, den kan jag inte ta emot, det är alldeles för mycket”, säger jag och dömer ut designen. Men det ger mig en idé.
         ”Tänk om det fanns en pensionär på varje reklambyrå”, säger jag, ”en gammal människa som man visar sin design för.”
         Gun vill också förklara, men jag tar över helt och hon sätter sig, ledsen över att bli åsidosatt.
         ”AD:arna får visa sina grejer för pensionären. ’Jag kan inte läsa vad som står’, säger pensionären. ’Vadå? Det är ju snyggt ju’ säger AD:n. ’Men oläsligt’ säger pensionären.”
         Jag demonstrerar genom att visa svarta siffror på en bakgrund som skiftar i rött och gult.
         ”Se! Det blir aldrig bra när man försöker imitera guld. Hade man däremot använt riktigt guld skulle det blivit bra kontrast.”
         ”Men den här då?” säger någon och visar något som är tryckt med brun text på grön botten.
         ”Nej, det är inte heller bra.”