[Dröm nummer 295. Tidig morgon den 27 november 2021.]

Jag och Jan Dahlström vandrar vid den engelska kusten. Vi kommer fram till ett hus som ligger alldeles vid vattnet och jag vet att jag varit här förut. Det var något projekt jag var inblandad i. Någon rik snubbe som byggt upp en verksamhet. Jag vill gå in. Tänker att de kanske har speed därinne. Jan är tveksam, men vi öppnar ändå dörren och kliver in. Där är fullt med okända människor som stirrar på oss.
         ”Sorry, but this is The Times editorial office. What are you doing here?” säger en ung kvinna irriterat.
         “Oh, I’m sorry, we thought it was the ––– that used to be here years ago”, säger jag och börjar backa ut genom dörren.
         ”No, wait”, säger en av dem, ”you could actually be of some help. Sit down and have a glass and a bite.”
         Deras attityd mot oss är märklig, på samma gång välkomnande och avvaktande, närmast fientlig. Vi slår oss ner vid ett bord gjort av tjocka träplank. Vi pratar men de kommer aldrig fram till vad de vill att Jan och jag ska hjälpa dem med. Glasen är odiskade, med rester av något som skulle kunna vara tomatjuice. Jan blir serverad en halväten smörgås. Han tröttnar och går därifrån. Jag ser mig omkring och kan konstatera att det mesta ser likadant ut som när jag var här senast. Samma inredning och samma dyra konst på väggarna. Längre bort ser jag rummet där vi brukade ha möten.
         ”That used to be the dining room”, säger jag och pekar. “The guy had a wine cooler. Very fancy.”
         “Did he now?” säger en av dem avmätt och utan att se mot rummet. Det är uppenbart att de inte vill att jag ska gå in dit. Jag blir serverad en smörgås med ister och prickig korv. Den är oätlig.     
         ”So, you’re renting this place?” säger jag till en ung kille med blonderat kort hår.
         ”No, no. I bought it”, säger han.
         “Oh, must have cost a fortune?” säger jag.
         “Yes. Hahaha!”
         “But you made a good deal?”
         “A very good deal, indeed. Hahaha!”