[Dröm nummer 298. I gryningen den 29 november 2021.]

Jag och Elisabeth och hunden Kakan befinner oss på en äng, där en kvinna övar prickskytte med pistol. Vi håller behörigt avstånd. Längre bort skjuter några prick med pilbåge. Innan vi hinner reagera springer Kakan dit. Vi rusar efter. Det finns inga varningsskyltar, vilket jag finner mycket upprörande.
         ”Det är mycket farligt för Kakan!” säger jag till Elisabeth.
         ”Inte för min Kakan, inte”, säger hon lugnande.
         En ung man är också upprörd och säger högt: ”Nu kommer jag vara så jävla förbannad när jag landar.”
         Jag förbereder en flytt. Plockar isär bokhyllor som jag byggt själv. Det är ett enormt arbete och jag är fylld av sorg för jag vill inte flytta.
         Jag pratar med en ung man. Han saknar toppen på sin ena tumme.
         ”Det började med stickningar”, säger han. ”Sedan fick de ta bort den.”
         Men jag har ju också stickningar i fingrarna! tänker jag och blir rädd.
         Den unge mannen lägger pannan mot min och säger: ”Kan inte jag få sitta bredvid dig på festen ikväll? Jag är lord. Du kan också bli lord.”
         ”Så klart du kan. Jag kan prata med alla!”
         Per ”Plurre” Sahlin sätter på musik.
         ”Kan du sänka?” säger jag.
         ”Allvarligt?” säger han.
         ”Ja, det blir bara värre och värre. Kan inte arbeta. Ljudet sliter sönder tanketrådarna.”