[Dröm nummer 297. Tidig morgon den 28 november 2021.]

Jag är på väg till en lägenhet som jag ibland bor i. Men jag är osäker på vilken våning den ligger på. En man med underligt utseende lämnar precis sin lägenhet. Han säger hej då till sin flickvän, som är rödhårig och ganska söt. Jag vet att hans lägenhet ligger precis rakt under min.
         ”Ursäkta, var bor jag?” säger jag till mannen.
         ”Du bor precis rakt ovanpå mig”, säger mannen med det underliga utseendet och pekar mot taket.
         ”Ja, just det. Tack!”
         I trappan upp passerar jag en samling sverigedemokrater som har ett möte vid ett lutande bord. Jag tänker att de skulle kunna slå ihjäl mig. Jag råkar skvimpa ut ett glas vatten som rinner längs bordet. Men inget händer.
         En reklambyrå har ställt till med fest i bottenplanet. Enorma mängder öl och vin står staplade längs väggarna och når ända upp till taket. Jag tänker att det skulle räcka till hela byrån att supa ihjäl sig flera gånger om. Eller hela Mariefred.
         ”Är Kim här?” säger någon.
         ”Nej, hon har gått”, säger någon annan.
         ”Fan också.”
         Några ägnar sig åt att gjuta ett golv. Det ska bli en boulebana.
         Erika Svanängen, Johan De Bourg och Carlo Stecksén festar hårt. De firar att dammet i rören är borta.
         ”Har man kontrollerat dammet överallt?” säger någon.
         ”Nej, bara i rören”, säger någon av de tre.
         Genom fönstret ser jag ett hus med senapsgul puts. På husets ena vägg sitter en enorm mängd porslinssäkringar i raka rader.
         En man dansar på borden. Han har en fot på ett bord, och den andra foten på ett annat. Ovanför huvudet håller han en liten flicka.
         ”Det kanske är bäst att gå när det är som roligast”, säger jag så att alla hör.