[Dröm nummer 292. I gryningen den 23 november 2021.]

Jag spelar med ett band på en stor balkong. Calle Öhrström* är gitarrist. Han är den mest erfarne av oss och har varit på teve och spelat med kända band. Vi pratar om våra låtar, men han är helt ointresserad och går därifrån.
         Från balkongen leder en smal spång över till en lägenhet. Lägenheten har en märklig och opraktisk planlösning, med ett långsmalt rum som sträcker sig längs hela ytterväggen. Och utanför köket finns ett flera meter långt takutskjut som inte har någon funktion.
         Jag pratar med Gun Nowak**. Hon vill göra om lägenheten till ett sminkcenter och hon vill att jag investerar alla mina besparingar i projektet. Hon pratar bland annat om att riva väggar och utnyttja takutskjutet utanför köket för att skapa ett nytt rum. Menar att det kan bli en betydligt större lokal. Jag tvekar. Men kanske skulle det kunna gå vägen den här gången?
         Min flickväns far rengör lägenhetens badkar. Jag säger att jag skulle behöva duscha.
         ”Inte i det här badkaret!” säger han. ”Du får dra en runk istället!”
         ”Men pappa”, suckar min flickvän, ”vet du inte skillnaden på en runk och en dusch?”
         Åter ute på den stora balkongen(?) är jag assistent till David Bowie. Han är irriterad på leadgitarristen, som fått ett utbrott. Tycker att han beter sig barnsligt. Men Bowie gillar mig och vi har bra kontakt.
         Scenen står lite ostadigt och Bowie och jag går ner under den för att se vad det kan bero på. Vi upptäcker ett litet paket inslaget i brunt papper inkilat under ett av scenens ben.
         ”Är det ditt haschförråd?” säger jag.
         David ler hemlighetsfullt, vickar loss paketet och öppnar det. Innehållet rinner ur och jag tycker att det ser ut som sågspån.

* Grundskolekamrat.
** Grundare av sminkmärket Face Stockholm. Min dotters mor och jag drev under några år på 90-talet butik under franchiseliknande former.