[Dröm nummer 290. Tidig morgon den 18 november 2021.]

Joakim Pirinen och jag vandrar genom ett naturområde; ett slags vinterpark, med särskilda istäckta konstruktioner som genomfars av vatten och luftbubblor. Det är mycket vackert.
         Joakim går i förväg.
         När jag kommer fram till en av attraktionerna, en hyddliknande historia med välvt tak av is, går jag ner mig i issörjan som omger den.
         Joakim är försvunnen.
         Jag tar mig tillbaka till fastare mark och väljer att klättra upp för en konstruktion av plankor som leder till en flera meter hög träspång. Väl uppe möter jag människor som är på väg åt motsatt håll. Passagen är trång och stämningen blir irriterad. Jag möter Joakim med hans två söner och inser att jag går åt fel håll. Attraktionen ska självklart upplevas från andra hållet!
         Vi går tillbaka till träkonstruktionen som jag klättrade upp för. Som en del av upplevelsen rinner där nu en strid fors. Jag hasar försiktigt ner för plankorna med vattnet rinnande innanför kläderna. Joakim kommer precis efter. Han ligger för nära! Hans kängor träffar mig i nacken.
         ”Idiot!” skriker jag.
         Vi gör om turen från rätt håll. Jag är genomblöt och frusen.
         I entréhallen finns en kassa där de säljer böcker. Laleh har gjort en av dem. En stor och tjock bok med tunna blå pärmar. Jag vill bläddra i den, men den är uppställd så att andra böcker kommer att rasa om jag flyttar den. Jag gör ändå ett försök, men får en åthutning av kvinnan i kassan. Till slut går hon ändå med på att jag lirkar ut boken. Den har illustrationer i rosa och i samma blå färg som omslaget. De är ganska fina.
         Joakim står bredvid mig. Jag tittar ner på min kropp, inser att jag är naken och viskar till honom:
         ”Har du tänkt på att jag inte har några kalsonger på mig?”