[Dröm nummer 287. I gryningen den 15 november 2021.]

Tillsammans med en vän tittar jag på en reklamfilm för Telia. Kameran panorerar över ett innertak, som är helt täckt av handskrivna papperslappar med svenska ortsnamn. Mellan orterna löper sladdar. En sammetsmjuk voice over berättar om Telia och att de knyter samman alla människor i hela Sverige.
         Men plötsligt syns en sladd som har släppt från sin ort och hänger fritt i luften. En hjälpande hand uppenbarar sig och fäster blixtsnabbt sladdändan vid ”sin” ort. Den mjuka rösten pratar lugnt på, som om ingenting hade hänt.
         ”Det är ju ändå rätt bra ändå”, säger jag till min vän.
         ”Jo, men vad ska man säga. Telia liksom.”
         Nu är jag där, på platsen för filminspelningen, och jag är precis som alla andra på reklambyrån inblandad i produktionen. Det är verkligen ett jättejobb. Vi går igenom allt i detalj. Stryker och lägger till.
         Jag rullar ihop en bit papper till en kula och kastar den mot en vägg. Kulan rör sig uppåt längst väggen och hoppar in i en nisch, som om den levde.
         ”Jag ska strypa den där jävla koreografen!” väser Thomas Lindqvist*. ”Jag har inte sett honom på sju jävla månader!”

* Kollega på Trampolin Draft.