[Dröm nummer 278. I gryningen den 8 november 2021.]

Jag är med min mor på vårt landställe på Muskö. Där finns också Edvard Persson. Han bär kortbyxor och på huvudet har han sin löjliga lilla mössa.
         Strax intill huset finns en hemmasnickrad tjärad trappa som leder upp för ett berg. När jag går i trappan märker jag att tjäran inte är torr och att trappstegen glider omkring under mina fötter. Det är svårt att få grepp och jag får hålla mig i ledstången för att inte halka.
         ”Idag ska jag inte äta fittamaten”, säger Edvard Persson och fnittrar. ”Inte heller imorgon ska jag äta fittamaten”, fortsätter han, men nu ackompanjeras istället uttalandet av ett bullrande skratt från djupet av hans väldiga buk.
         Jag förstår att fittamaten är skånska och betyder den feta maten. Och Persson förstår att jag förstår. Jag tror helt enkelt att han vill framstå som lite busig.
         ”Inte heller på den tredje dagen ska jag äta fittamaten, ti-hi-hi!”
         Min mor säger ingenting. Påtar bara i trädgården.
         ”Och inte heller på den fjärde dagen ska jag äta fittamaten. Moahahaha!”
         Jag behöver skrivro och letar efter en plats där jag slipper höra Edvard Persson tjata om sin fittamat. Men jag är ännu alldeles för ung för att ha något att säga.