[Dröm nummer 259. Natten till den 12 oktober 2021.]

Vi sjunger i grupper inför uttagningen till en mycket eftertraktad operautbildning. Jag låter min baryton klinga ut ordentligt, i hopp om att maestro ska uppmärksamma den.
         Vi blir alla uttagna och tilldelade varsitt häfte. Sedan springer vi mot en avsats och hoppar ner en våning. Det är inte särskilt högt och ingen gör sig illa.
         Jag fattar inte vad jag ska ha häftet till och frågar Jonas Lundqvist.
         ”Häftet är biljetten”, säger Jonas.
         Maestro gör entré och visar oss runt i sin enorma och vackra våning. Jag tänker att om jag någon gång blir framgångsrik, så är det precis så här jag ska bo.
         Vi samlas inför den första övningen. Jonas vill visa en mojäng som han har gjort av sladdar och plast och ett par högtalare.
         ”Senare!” säger maestro och viftar undan honom.
         Sedan är det min tur att visa vad jag har gjort. Jag har köpt en billig regnrock av mörkblå plast och klätt den utvändigt med –––. Jag förstår att det är en övning i skådespeleri och att jag ska försöka övertyga maestro om hur värdefull regnrocken är.
         ”Se vilket fint arbete!” säger jag och håller fram den.
         ”Men det är ju en vanlig regnrock?” säger maestro med spelad skepsis.
         ”Inte alls, inte alls. Se på detaljerna. Vilket vackert arbete. Inte minst knapparna!”
         ”Men det är ju vanliga –––knappar?”
         ”Verkligen inte!”
         Och så där håller det på.
         Sedan visar jag några av min mors glasögon och ett inramat porträtt av mig själv från när jag var runt tre. Jag försöker sälja in dem som någonting annat, något värdefullt, trots att det bara är vanliga enkla glasögon och ett porträtt av ett, i hans ögon okänt, barn.
         Maestro tar upp ett av glasögonparen och betraktar det under tystnad. Sedan säger han:
        ”Men det här är ju din mors glasögon?”
         ”Inte alls! De är mycket värdefulla”, försöker jag.
         Han reagerar inte, utan tar istället upp porträttet. Han har tårar i ögonen och jag förstår att det måste finnas en historia här, något slags koppling mellan maestro och min mor.
         Jag försöker återigen övertyga honom om hur värdefulla glasögonen och barnporträttet är. Men han sitter alldeles stilla och tyst medan tårarna rinner nerför hans kinder.