[Dröm nummer 254. Natten till den 7 oktober 2021.]

Jag sitter i en bil vid Stureplan i Stockholm. Genom sidorutan ser jag ett konstverk spelas upp. Jag är osäker på om det projiceras mot en vägg eller kanske i luften eller om det händer på riktigt. Det kan vara en kombination av alla tre. Till vänster står Beatles på en scen och spelar. Det är från deras tidiga år. Till höger om dem spelar Rolling Stones, även de från sextiotalet. Deras låtar blandas, men det låter bra och harmoniskt.
         Nu läggs lager på lager av bilder på människor framför konsertscenerna tills jag inte längre ser de bägge banden. Men jag hör fortfarande musiken. Bilderna är utrivna ur tidningar och man kan tydligt se den vita pappersmärgen.
         Så börjar bilderna försvinna, en efter en, tills jag ser banden igen. Beatles är kvar i sextiotalet, men Stones är en nutida upplaga, med åldrade medlemmar. Det är väldigt gripande.
         Utanför bilen står regissören*. Mick Jagger går fram till honom och de pratar en stund. Jag väntar tills Mick har gått och går sedan ur bilen och närmar mig regissören.
         ”Such lovely work with Mick”, säger jag.
         “Well, thank you”, säger han.
         Sedan blir det tyst. Det finns inget mer att säga och jag går därifrån. Jag tänker att jag kanske borde sagt Sir Mick.
         I havsbandet, på en smal landtunga mellan två öar, bor fiskaren Walter Eriksson**. Det är en öppen plats, med gräs och enar. Ett slags hedmark. Huset han bor i är gjort av gråsten och har skiffertak. Det är stormslitet, men mycket vackert.
         Jag ser honom i en skogsbacke ovanför grusvägen där jag går. Han har fyllt en hel säck med svart trumpetsvamp, vilket gör mig avundsjuk.
         Två vackra mörkhyade flickor hjälper mig att transportera ett avlångt och väldigt tungt föremål. Det skulle kunna vara en järnbalk och de bär den mellan sig. De har båda på sig något slags stickade gråbruna långklänningar som smiter åt och framhäver deras kroppsformer.
         Flickan som går först halkar i leran och blir liggande.
         ”Idag hatar jag mitt jobb”, suckar hon.
         Jag hjälper henne upp och klappar henne på rumpan. Det är bara en vänlig klapp, helt utan avsikter, men hon blir arg.
         ”Men hallå, vad gör du?!”
         ”Åh, förlåt. Jag tänkte mig inte för. Det är så jag brukar göra. Förlåt.”
         ”Fan, idag skulle jag verkligen behöva en högerytter”, säger hon och jag förstår att hon med det menar någon som skulle kunna gå till höger om henne och skydda henne från sådana som mig. Men jag hör på hennes tonfall att hon är delvis smickrad och kanske trots allt lite intresserad.

* Han är mycket känd, men bara i drömmen.
** I närheten av vårt sommarhus på Muskö bodde faktiskt en fiskare som hette just så.