[Dröm nummer 256. Natten till den 10 oktober 2021.]

Jag har fått jobb som förskolevikarie. Kerstin Andersson* är huvudlärare och hon har gett mig i uppdrag att texta en skylt om vad vi ska prata om idag. Jag skriver med blyerts högst upp på ett liggande A3-papper. Och jag gör det mycket dåligt. Det går knappt att läsa och jag försöker sudda. Men suddet är torrt och smetar bara ut blyertsen så att allt ser ännu jävligare ut.
         Jag lyckas i alla fall rita en streckgubbe och skriva Yogaövning 1 timme bredvid.
         ”En timme?” säger Kerstin Andersson. ”Är inte det lite väl mycket? Räcker det inte med en minut?”
         Jag håller med och ändrar till 1 minut.
         Jag försöker lära barnen spela piano, men flygeln är försedd med en speciell insats som gör det mycket svårt att spela. Det är en rund roterande träkonstruktion som är placerad över strängarna och som skapar ett slags fönster för när man kan trycka ner en viss tangent. Trycker man i fel ögonblick blir det inget ljud. Ändå försöker jag förklara för barnen att det egentligen inte är speciellt svårt, att vem som helst kan göra det.
         Jag förstår att jag är en mycket misslyckad lärare och att jag inte kommer att få fortsätta.
         Jonas Lundqvist berättar att han kommer att jobba mindre framöver.
         Kerstin Andersson säger att hon hädanefter kommer att vara projektanställd på deltid. Sedan berättar hon om sin far, som föddes 1924 och var bonde hela livet. Om hur hårt han slitit och att han var ute i ur och skur och om alla hans krämpor.
         ”Jag brukar säga till honom att han borde skjuta sig”, säger Kerstin Andersson. ”Att han borde ta sitt jaktgevär och åka ut till ––– och skjuta fem skott i luften, bara för att få en känsla för det. Så att han vågar göra det.”

* Kollega på HLR&CO.