[Dröm nummer 247. Tidig morgon den 26 september 2021.]

Jag har precis slagit mig ner på ett kafé i Kungsträdgården, då en skröplig Sven-Bertil Taube kommer fram till mitt bord.
         ”Är den här stolen ledig?” säger han och pekar på en tom stol intill mig.
         ”Javisst”, säger jag och reser mig upp för att hjälpa till. Men jag blir omedelbart osäker på vilken stol som är min och vilken som är hans. Han pekar mot den jag nyss satt i och säger:
         ”Den stolen är din.” Sedan går han bort till sin sjuka hustru som sitter vid ett bord en bit bort. Hon har svårt att tala.
         De reser sig och går bort mot en rund bungalow av flätad pil, ur vars fönster det strålar ett blått sken.
         Nu är Sven-Bertil och hans hustru hemma hos Sven-Bertils mor. Modern säger att hon vill hjälpa till att ta hand om hustrun.
         ”Ne, ja ägra!” säger hustrun upprört.
         ”Hur menar du att du vägrar?” säger Sven-Bertil, som nu är naken. ”Det gör mig så ledsen att höra. Jag har hela livet fått kämpa med detta”, säger han och för handen mot ett insjunket parti av sitt huvud. ”Och detta.” Han pekar mot ett insjunket och missfärgat parti ovanför sin högra höft. ”Du borde ta emot den hjälp som bjuds.”
         ”Ne, ja ägra!” säger hustrun, som nu är om möjligt ännu mer upprörd.