[Dröm nummer 245. Tidig morgon den 23 september 2021.]

En civilklädd polis håller en predikan i vad han tror är en kyrka. När han inser att det är en moské han befinner sig i grips han av svår ångest och börjar klia sig våldsamt på vänster knä. Då upptäcker han att det sitter något där. Han drar upp byxbenet och ser att det är en tidsinställd bomb och att kliandet har satt igång mekanismen.
         Från och med nu går allt i slow motion. Vi ser mannen i halvfigur. Han är totalt uppgiven. Ansiktet blir allt rödare och ögonen fylls av fasa. Pulser går genom kroppen och en mörkröd våg fortplantas under huden upp mot huvudet. Hjässan öppnas och en fontän av blod sprutar rakt upp, omgiven av uppsliten hud. Mannen ser på oss, ömsom skräckslagen, ömsom förvånad och sorgsen. Munnen gurglar i ett blodblandat skrik. Så ramlar han slutligen ihop, sprattlande. Nu ser vi att explosionen har sprängt bort hela hans vänstra ben. Han andas fortfarande och stirrar mot oss, trots att han nu är tömd på blod. Blicken slocknar långsamt.